Liten jägare
Det var, och det var det kanske inte. Det fanns en pojke i världen. Hans far och mor dog tidigt. Han hade tre yngre systrar och tre yngre bröder. Han jagade, han fiskade och det var så han matade sig själv och sina syskon.
En vacker dag satte han en snara i vassen och gömde sig knappt, tre glatt visslande fasaner dök upp i närheten. Pojken var redan glad, när han plötsligt hörde några människor gå mot vassen, och skriker på toppen av deras lungor.
Han sprang framför mig. De var två mulla*.
– Ädla mullor! – bad pojken. – Stanna upp och var tyst ett ögonblick.
– Varför ska vi stå här och vara tysta?? – frågade en av mullorna.
– Jag sätter en fälla, tre feta fasaner borde falla i den – förklarade pojken. – Men om du skriker, då skrämmer du bort mitt byte.
– Avtal, men låt oss göra en deal: du ger var och en av oss en fasan, och vi kommer att stå och vara tysta – sa den andra mullan.
– O ädla mullahs! – pojken började tigga igen. – Jag har tre hungriga bröder och tre hungriga systrar hemma. Ska jag mata dem med en fasan??
– Du ger oss inte en fasan, då kommer vi att skrika ännu högre än förut – tillkännagav mullorna och begav sig mot vassen.
– Hej, sluta! – pojken rusade efter dem. – Låt det vara på ditt sätt!
Mullorna lugnade ner sig, och den lille jägaren fångade tre fasaner. Han gav två av dem till mullorna, och lämnade en kvar.
Mullorna grep det oväntade bytet och gick sin väg. Pojken orkade inte mer och skrek efter dem:
– Och jag får ingenting för dessa fasaner?!
En av mullorna vände sig om och sa:
– Kom ihåg ordet "mutaniet".
frågade pojken:
– Och vad betyder ditt ord "mutanniet"??
– Det finns ett manligt kön, är feminin, och vårt ord betyder något mittemellan.
Mullorna skrattade och gick. Pojken gick också hem, huvudet grymt, hur man matar tre bröder och tre systrar med denna ena fasan.
Mycket tid har gått, och kanske inte. Pojken gick och fiskade. Han kastade nätet över flodens vatten och drog ut en guldfisk, extremt vacker. Inte en enda fiskare har någonsin sett en sådan fisk i sitt liv. De rådde pojken, att ta henne till kungen.
Tsaren undersökte guldfisken och gav pojken en handfull guldmynt för den. Han sa också till honom att alltid ta med vackra husdjur till palatset, fåglar och fiskar.
Knappt hade pojken lämnat tsarens kammare, och här står vesiren framför tsaren, beklagar bedrövligt:
– min tsar! Om du betalar med guld för varje fisk du fångar, din skattkammare kommer snart att vara tom.
– Det är svårt, den här gången är det borta – svarade tsaren. – Vi kommer inte att vara så generösa nästa gång.
– Det givna guldet bör också återvinnas – rådde vesiren.
– Det är inte tsarens sak att ta det, vad han redan har gett – bil na till. – Det är ett tecken på svaghet.
utbrast sedan vesiren:
– Låt mig agera, min tsar! Jag ska tänka på ett smart sätt, och kollade, så att din heder inte lider, och du kommer att få tillbaka ditt guld.
– Nej, om du kan återvinna guldet utan att använda våld, följ honom sedan – tillät tsaren.
– Jag ska fråga den här pojken, vad är det för guldfisk – vesiren förrådde sitt listiga sätt. – När han säger, den hanen, Jag är han då: "Vi behöver en honfisk". A jeśli on powie, att fisken är hona, då tackar jag nej: "Vi behöver en hanfisk. Ge tillbaka tsarens guld".
Tsaren av vesirens visdom blev förvånad och skickade honom i väg. Visiren kom ikapp pojken och frågar:
– Din fisk är hane eller hona?
– Hon är "mutaniet" – svarade pojken.
– Vad betyder "mutaniet".? – frågar vesiren mycket förvånad.
– Det betyder, att hon är en, och andra.
Visiren visste inte, vad jag ska säga, och pojken tog tsarens guld. Det var så han använde ordet, som de giriga mullorna hade kastat på honom som ett hån.
* Mullah – muslimsk präst.